Central Park Dehli
Som vi lärde oss om varandra. Vad man tål och inte tål. Psykiskt och fysiskt. Små saker som är obetydliga men som gör att man ändå lär sig någonting annat om varandra. Bara hur man egentligen ser ut bakom allt det där som egentligen bara är en fasad. Eller kanske en fasad av något slag. Fasaderna som inte är den riktiga jag trots att det ändå någonstans faktiskt är just jag. Underligt det där.
Mina fantastiska myggbett. Andra fick dem på fötterna medan jag blev utsatt på händerna. Inte alltid lika roligt att faktiskt seriöst behöva förklara att det inte var något som smittade. Inget farligt. Enkla myggbett bara. Fast de inte just såg enkla ut. Både där och väl hemma var det många som vände blicken för att förtydliga att de sett rätt. På gymmet väl hemma tror jag minsann att vissa måste trott jag hade någon högt smittsam åkomma. Ingen skillnad på tankarna i Sverige och Indien där åtminstone. Smittsamt var det oavsett var jag befann mig. En sådan liten sak som växte och helt plötsligt var någonting väsentligt. Fast annat borde fått ta plats.
Min tatuering fick även den ta plats. Trots att jag ibland själv kan blir förvånad när jag vaknar upp vissa dagar så är den ändå numera jag. En sådan liten sak. Som blev just en sak. Fast det inte borde. Av indierna var det dock bara en ynka enda som faktiskt frågade vad den betydde, vad den stod för. Han lyckades dock vända min egna betydelse till en klyschig komplimang. Andra gav återigen bara blickar, fundersamma blickar men gick aldrig länge. Skamligt att fråga kanske? Varför ska det vara så? När vi är små finns det ingen gräns för vad man kan fråga. Du frågar för att du vill veta. Desto äldre du blir desto svårare blir just det där. Att fråga. Varför?
Hur som helst kanske man ändå lärde sig mest om sig själv? Trots att man i nuläget inte medvetet reflekterar över det så måste det stärkt en själv som person. På något underligt sätt.