outsidesweden.blogg.se

Att lämna. Att veta att många av de personer jag träffat under min resa kommer jag förmodligen aldrig mer träffa. Tungt om något. Samtidigt livet antar jag. Jag spenderade mer eller minder fyra månader i Perth. Perth som också blev mitt hem. Min säkerhet. Min trygghet. Min vardag. Mitt. Inte en dag har gått då jag har tänkt att jag gjorde fel beslut att gå till den familj jag gjorde. Gå ut ur min trygghetsbubbla. Från dag ett till sista sekunderna var allt bara rätt.

 

De lovade mig mer än ett jobb. De lovade mig en familj. Jag skulle bli som en storasyster för barnen. Ett löfte som hölls. Jag kan nu ärligt säga att jag har fått mig en andra familj. En australiensk. Tre småsyskon och en hel släkt. De tog alla emot mig med öppna armar. Kunde inte ha varit mer glad. Kan samtidigt inte vara mer ledsen över att faktiskt lämna dessa personer. Men mitt liv är trots allt faktiskt mitt liv. Ingens annans. Därför bör det väl logiskt sätt vara så att det är jag och enbart jag som ska bestämma var som ska göras. För på ett sätt vet jag att åka var det rätta för mig men samtidigt så vet jag att jag verkligen behöver övertala mig själv om att jag verkligen gör rätt. För livet i Perth blev verkligen mitt. Och om jag är lycklig över det.

 

Om det är någonting jag verkligen har lärt mig under denna resa så är det att det är inte staden du faktiskt förälskar dig i. Det är människorna du möter. Personerna som du bildar de där speciella minnena med. Perth blev den staden. Staden som jag blev förälskad i för personerna jag mötte. Jag fick en familj som varit alldeles underbara mot mig. Jag fick vara en förebild och för en gångs skull även vara äldst. Vara ”syskonet” som de såg upp till.

 

Kan dock inte förneka att de bara var familjen som gjorde min tid i Perth till någonting extra. Jag föreställde mig inte att jag skulle åka från Australien med så många nya vänner. Inte bara ytliga vänner utan vänner som jag faktiskt kan kalla just vänner. Vänner som jag verkligen vill tro att jag kommer se igen. Oavsett när det kan bli så känns det inte omöjligt.

 

Jag fann även en av de där personerna som man kan prata om allt med. Där ingenting är konstigt. Där ingenting känns underligt. Bara naturligt. Som om vi faktiskt känt varandra längre än vad vi faktiskt gjort. Att lämna de var något jag gruvat mig för praktiskt taget ända sen min biljetten bokades. Något som jag dock valde att förtränga. Lättare så. Inte riktigt behöva hantera situationen. Sista veckan blev dock den där förnekelsen verkligen verklighet. Tungt är bara förnamnet. Samtidigt så är det också just därför jag på ett sätt inte riktigt behöver se det som ett avsked. Jag kan med handen på mitt hjärta säga att vi kommer ses igen. Avsett hur, var eller när så är den vänskapen för viktigt för att kastas bort.